Pragmatismen

Pragmatismen utvecklades i USA sent 1800-tal. ”Pragma” kan översättas till ”handling” (Andersson 2012). En tidig förespråkare för traditionen var John Dewey. Han publicerade från 1880-talet till hans död 1952. Han arbetade i många år som professor vid det anrika Columbia University i New York. Det finns 37 volymer av hans verk på amerikanska universitet och han har till och med en förening uppkallad efter sig, The John Dewey Society. Hans intressen var många och sträckte sig från filosofi, pedagogik, psykologi till logik och politik och han var en eftertraktad samhällsdebattör. Han uppsatte försöksskolor i Chicago för att omsätta sin pedagogik-filosofi i praktisk undervisning och det var han som myntade uttrycket ”learning by doing”. I Sverige bidrog hans inflytande till skolreformerna i mitten av 50-talet (Säljö 2012: 176).  

      Liksom det socio-kulturella perspektivet så är pragmatismens syn på skolan och samhället att de är ett samspel. Skolan ses som en demokratisk organisation för alla (Andersson 2012, Säljö 2010).

      Frågor som intresserade pragmatikerna var:

Hur hänger de erfarenheter elever gör i sin vardag ihop med de erfarenheter eleven gör i skolan? Vilket värde har den för vad vi gör? Vad kan vi göra annorlunda om vi har ett visst slags kunskap? Vilka konsekvenser får olika idéer och handlingar? (Andersson 2012, Säljö 2010:177).

 

      Pragmatismen var en reaktion på klassisk filosofi och centralt för teorin var hur kunskaper fungerar för människor i deras vardag. Den baseras på att kunskap ska baseras på människors konkreta erfarenheter och avvisade idén om att kunskap kan definieras på ett abstrakt och tidlöst sätt. Man koncentrerade sig på den enskilde elevens utveckling. Pragmatikerna var intresserade av undersökande metoder, inspirerade av hur vetenskap arbetar. Ett centralt begrepp är inquiry – man utgår från ett problem eller en undran som finns bland eleverna.

Det handlar om att möta elevens frågor och att anpassa undervisningen till elevernas förkunskaper. Man såg lärande som en process eller produkt (progressivismen- liberal, social rörelse) (Andersson 2012).

      Pragmatikerna såg mera till praktiska konsekvenser av olika idéer, de mera dagsaktuella frågorna av social natur. Man tänkte på ett holistiskt plan och behandlade relationen mellan individen och omvärlden som en dialektisk process. Liksom socio-kulturisterna så ansåg pragmatikerna att kommunikation och språk är verktyget för att utvidga erfarenheter till våra egna (vad socio-kulturisterna kallar appropiering) och att skolans främsta uppgift är att förbereda för ett aktivt deltagande i ett demokratiskt samhälle (Andersson 2012, Säljö 2010). Dewey var emot detta synsätt. Han ansåg att det slags korvstoppningsmetoder och passiv absorbering bidrog till att eleverna lär för skolans skull och inte för sin egen (Säljö 2010: 181). Istället, menade Dewey, måste skolans verksamhet föras närmare det samhälle vars syfte det tjänar. Pedagogikens främsta uppgift är med andra ord att reproducera ett socialt system (Andersson 2012). Man pratar om intelligent action - tanke och handling bör ses som ett, teori och praktik är inte varandras motsatser utan varandras förutsättningar (Andersson 2012).

      De pedagogiska konsekvenserna av pragmatismen ligger i att det kan ses som relativistiskt och provokativt. En slags ”laissez faire-filosofi” där allt accepteras (Säljö 2010: 178).

     

Litteratur

Andersson, Ulla, Mittuniversitetet, föreläsning i UVK 1 7-12-12

Säljö, R. (2012) Den lärande människan- teoretiska traditioner i Lundgren, U., P., Säljö, R., Liberg, C. Lärande, skola, bildning- grundbok för lärare, Stockholm: Natur & Kultur